Jag visste redan i höstas att nåt var fel. Inget att ta på. Hon dreglade konstigt ibland, kändes inte fräsch, blev mer o mer ovillig att böja på nacken. Men stundtals var hon gamla vanliga Darita som alltid ställde upp på allt, ville vara i centrum, ville vara duktig o bli beundrad. Framåt vårvintern blev det tydligare, o under påsken noterade flera att hon dreglade väldigt märkligt. Straxt efter slutade jag försöka rida dressyr på henne, hon ville inte, o jag märkte också att hon tyckte galopp var jobbigt. Inte så att hon inte ville, när vi red ut blev det mer fart än jag ville ibland, men ändå. Tänkte att det hade med den hästdiabetes (nån bokstavskombination jag aldrig lyckats få in i skallen) som hon haft i närmare 10 år, men vi sa att vi skulle kolla när nån veterinär ändå var ute så det inte var nåt simpelt som tänder eller så. 

Söndan den 27 maj gjorde hon en voltigeuppvisning. Vi var lite tveksamma, hon fick inte ha lindor för att det inte skulle synas så tydligt hur mycket hon dreglade, o det var bara skritt, men hon var så duktig o glad. På tisdan kom min favoritveterinär o skulle besiktiga en häst. Hon konstaterade att Darita hade för sin ålder ovanligt fina tänder o överlag såg fräsch o fin ut. Men hon hade tydliga förändringar i svalget, sannolikt en tumör. Rekommendation att överväga att låta henne sluta sina dagar i närtid. 

Sen gick det väldigt fort. Om det bara var så, om det var för att jag tappade sugen, för den för årstiden extrema värmen eller för att jag kanske lät min fångkänsliga häst äta onödigt mycket i detta läget får jag aldrig veta. Jag bokade direkt det oundvikliga, vid en tidpunkt lite längre fram eftersom det inte kändes akut. Men redan på söndan efter insåg jag att det var akut. 

Jag slapp vara med. En vän som Darita tycker väldigt mycket om gjorde det. Jag fick ett sms – nu är allt lugnt o stilla. Jag lämnade henne på måndagsmorgonen innan jag åkte till jobbet. Då stod hon o betade av det typ obefintliga gräset med sin kompis. Kom direkt till mej för att få frukost, om än sakta, vingligt o stapplande. Öronen framåt. Min vän sen 15 år. Min Sparris som jag gjort allt med. Som lärt mej köra. Som jag vågat galoppera i 190 med (även om jag egentligen inte förstår varför). Som bestämt men schysst lärt mina andra hästar veta hut. Som tog Aquila till sej som det föl hon aldrig fick. Jag får leva vidare på vår sista vända mot sjön. Älskade Darita.

Vanilj o Aquila går i sin sommarhage ”runt” vårat hus o har det bra. Än räcker betet o för övrigt är dom inte särskilt smäckra. Nu fick jag äntligen ur mej att anmäla till sommarpremiering. Det blir Tingsryd för båda. Känns onödigt att vänta till september o innan finns inget närmare än Tingsryd så det får bli det.

I en annan sommarhage går Vidja o Vijol. Båda dräktiga med Kronos. Får väl kolla en gång till såsmåningom, men ännu inga tecken på att nåt är galet. Vidja fick rivstarta sin hemkomst med voltige, men det tror jag hon gillar. Terminen är snart slut i alla fall. Vijol har fått landa lite o vi har promenerat o tömkört, men idag satt jag upp o red lite ordentligt. O wow vilket häst jag har! Som hon har utvecklats. Tror ”nån” har lärt henne att man ska ha lite fart i galoppen, TACK!!! Som hennes fega matte inte törs. Ja, jag bromsade men jag ska inte rida så mycket innan Linnea kommer som kan gasa också så hon inte tappar sina nyvunna kunskaper. Själva hoppningen spar vi till Linnea får testa, där går gränsen för vad jag törs. Är helt säker på att man skulle kunna lägga henne på en volt o samla upp henne också, men det får nån som är duktigare (o modigare) än jag prova först. Men jag har anmält mej till en ridlektion i veckan – vi får se.

Aquila o Vanilj har sin klibuske. Tror det var Aquila som startade upp den som föl. Nu ser den väldigt testad ut. Dom har en hagtorn till i hagen men den får vara ifred. Övrigt löv är sedan länge borta, kvar finns enbuskar. Dom får Kjell-Olof hugga ur, annars skulle det växa igen. Sen är det tallar utanför hagen, så skugga har dom i vissa lägen. Förutom från enbuskarna. Men dom väljer solen trots vädret. Ligger o solar där det är lite lerigt.

Alltså detta är inte ok. Låt vara att det är första april så man kan se det som ett skämt men …

Vi har ju tillgång till ridhus. Vilket ändå ger vissa möjligheter. Särskilt med besökande döttrar. Blev en hopplektion för Vijol idag. Inga höjder men inte så pjåkigt för en snart 5årig ponny som bara blivit hoppad några enstaka gånger när Linnea är på besök!

Så här får man se ut när ens storasyster inte törs sova inne. Förstår inte problemet. Varmt o mjukt i spånet. Men hon törs inte. Hon går bara in o bajsar. Själv går jag in o kissar. Matte måste ju få mocka lite i alla fall. 

Jag skulle kunna förstå om hon var rädd för dörren, den är lite läskig. Men det tycker inte hon. Hon tycker som bara inte man ska vara inne. Matte har provat att stänga in henne men då blir hon bara arg. Så vi får väl vara ute. Det ska inte regna i alla fall säger matte. Vi har en väldigt fin hage som det nästan växer lite gräs i. Man kan springa fort o långt. Det tycker syrran också om. O så finns det alltid hö. O en gång om dan kommer matte med en hink som hon kallar mjölkersättning. Det är faktiskt helt ok. Riktigt gott. Aquila får också men då stänger matte in henne så jag får äta ifred. Men nu äter jag nästan lika snabbt som syrran. Känns som om det är viktigt att lära sej det. Man måste hinna äta upp innan någon tar det. 

hälsningar Vanilj

Har inte lyckats få Vanilj avvand. Vidja låter henne dia hur som helst, o nu är Vanilj en bra bit över 10 månader. O Vidja är inte direkt mager,  egentligen inte alls mager, hon är som hon ska vara, men jag får jobba för att hon ska vara där. Så när J skulle ”tömma” sitt stall i byn åt andra hållet från där mina fjoffisar bor o ha sina hästar hos oss en vända, så tog jag chansen o flyttade dit Vanilj o Aquila. Aquila har åkt trailer förr o gick rakt in, o Vanilj följde efter med tvekan. Väl framme blev det lite springande för att speja in de nya omgivningarna (undrar om Aquila har arab i sej, svansen åkte rakt upp), men det var ungefär som hemma, kor på ena sidan o får på andra. Själva stallet var dock lite läskigt tycker Aquila. Vanilj var inte alls av samma uppfattning. Stallet var helt ok enligt Vanilj. Men eftersom Aquila vägrar att sova där med henne så får stackars Vanilj vackert ligga utomhus. När jag kommer står Vanilj i dörren med nosen ute o resten inne (det är kallt o blåsigt) o Aquila kommer springande utifrån hagen. Man ser på Vanilj att hon sovit ute. Aquila strosar runt i stallet när jag är med. Men går sen ut igen.

Jag minns när Aquila var föl. Eftersom hennes mamma Lycka blev helt tokig när nån annan häst kom inärheten gick Lycka o Aquila själva hela sommaren. Jag såg inte Lycka ligga ner en enda gång, eller såg några tecken på att hon legat. Gissar att Aquila inte legat sen hon blev ”flockledare”. Hon är så lik sin mamma. 

Nån som vet hur lång tid det tar för ett sto att sina, så man inte riskerar att det blir ett misslyckat avvänjningsexperiment? För det är lite småjobbigt att ha hästar på två ställen, om man jobbar heltid o dessutom har en del kvällsaktiviteter i veckorna som bara ”måste” göras … 

Nu hoppas jag att livet återgår till det mera normala, typ att man kan åka till jobbet och så. Det har slutat blåsa o varit såpass milt att man kan hoppas att snön ”sitter fast” så den inte börjar driva igen så fort det börjar blåsa. Vattnet har tinat också. Mycket bra. Om man ska vara positiv så kan man säga att vi fick inget strömavbrott. O vi behöver inte skotta tak. Det har blåst av. Egentligen vet jag inte hur mycket snö vi har fått. Det är nog mest att det har blåst. För på fälten ligger ingenting, där går gässen o betar, o det går inte att rida för det är ingen tjäle under så då trampar dom sönder. All snö ligger på vägarna o i andra drivor, vissa 2 meter, packad som is. 

Har verkligen varit ute o letat ställe där hästarna kan få pulsa i lite snö. Men det finns inte. Antingen är det ingen snö, eller hårdpackade drivor långt över magen på dom. En himla tur att vi har ridhus! Eftersom jag bott större delen av mitt liv i Östergötland resp Uppland så vet jag att snö kan ha positiva egenheter, som att tex galoppera i. Men det saknas här. Här är snö bara besvärlig. Aquila har i alla fall hittat en ny kompis. 

Att vara insnöad en dag kan vara lite charmigt. O ur jobbsynpunkt perfekt för då hinner man göra undan allt man inte hinner annars när dagarna fylls av samtal, möten, akuta grejor o allmänt spring i korridorerna. Att vara mer eller mindre insnöad en hel vecka har jag aldrig varit med om förr. Men det är TRÅKIGT! Om man är van att röra på sej, det händer något osv hela tiden så blir det fruktansvärt tråkigt att sitta hemma, satsa efter plogbilen o ta sej till stallet, göra det nödvändigaste innan det drivit igen, sladda hem. Idag vågade vi oss ända in till Borgholm för maten var slut, så jag angjorde kontoret medan KO handlade det nödvändigaste, men eftersom det drev rätt bra så stressade vi på för att inte bli ”utsnöade”. Insnöad är inte kul men utsnöad är värre. 

Enda fördelen är att man är helt ensam på vägarna. I morse när jag gick till stallet för det inte var plogat (det funkar här, snön ligger nämligen bara på vägarna mellan stenmurarna typ, på fälten är det helt bart, där har den blåst bort, så gå går bra, man måste bara pulsa vid stenmurarna/staketen o klättra över), så väntade jag i en väns bil för han ville inte riskera att möta KO på vägen (bara ett spår mellan plogvallarna, man kan få backa rätt långt om man möter nån) till jag blev hämtad, efter plogbilens framfart. Snöröjarna är våra hjältar! Och hemtjänsten. Stackars dom. Ensamma i små ”miljöbilar” som knappt klarar några drivor alls. O ska ta sej till alla gamla som liksom vi bosatt sej i sitt drömboende vid världens ände. Ner mot havet. Men långa gator som blir som tunnlar i snön när dom plogats. Inte meningen man ska bo så kanske. Men det är fint en stor del av året. 

O hästarna bara går, kan inte ta in dem i detta vädret, då blir dom blöta. Tråkigt har dom också. Idag övergick det från krisläge till fri tillgång på hö. Höbalen var fastfrusen så vi gav upp, tog bort lastpallarna som avgränsar så nu kommer dom att äta upp en veckas hö på två dar. Vidja o Vanilj behöver det nog, Darita o Aquila överlever men Vijol blir TJOCK. Tråkigt. 

Detta har jag inte upplevt förut. Några säger värsta på 30 år. Hoppas på det. Vintern är åtminstone inte så lång här. Men nu ska det komma ännu mera snö. Egentligen är det inte snön som är problemet. Det är blåsten. I kombination med kylan. Snön måste bli blöt o frysa så den fastnar. Innan den gör det blåser den runt o man får skotta samma snö igen o igen o igen. 

Nu har vintern verkligen anfallit så nu tänker jag kanske bara köra basic, dvs mocka o fodra o se till att hästarna har det bra tills vädret blir bättre. Orkar inte hur mycket som helst. O motion så det räcker får jag av att mocka, köra tunga skottkärror i massor med snö med ojämnt under, strö (typ värsta gympasset att dra halmen ur balarna) o fodra (även om höet är lättare att hantera än halmen så tar det också). Fast om E o J vill så löshoppar vi nog på lördag igen – var ju kul ju när vi gjorde det igår o Aquila måste öva om hon ska hinna lära sej hoppa tills treårstestet. 

Riktigt så mycket snö som på bilden (fr 2011) är det inte än men det var tunnelkänsla att köra första kilometern ut till lite större väg när vi äntligen fick plogat idag. O vädret var inte som på bilden – vädret var sånt att man uppskattar plogvallar. Där det inte är stenmurar (o följaktligen ”tunnel”) fick man sikta mellan de snöstolpar som var synliga i snödrevet så man verkligen körde på vägen o inte bredvid … Hatar vinter. Men jag tänker att jag jobbar på kommunen – kommunen ansvarar för snöröjningen – vill kommunen att jag ska vara på jobbet måste ju kommunen se till att det är plogat till mej eller hur? Om det inte är plogat till mej kan jag inte vara på jobbet. Visst! Hm. Vinter? Men å andra sidan tar jag mej inte till stallet heller om det inte är plogat. Hatar vinter.

Trots vädret har jag haft lite inspiration att hålla igång hästisarna. Orkat rida två de flesta kvällar, även om det inte blir så långa pass. Tänker att det ändå är lika bra att de inte blir så svettiga eftersom jag helst vill undvika täcken. O kört när jag lyckas få ridhuset för mej själv så jag kan ta ut vagnen. Om jag får vara ifred en timme så hinner jag få till två hyfsade pass, ett på Vidja o ett på Vijol. Darita kan jag vara utan att köra i ridhuset. Hon är fantastisk ute men eftersom hon har bestämt att för vagn går hon inte dressyr så får det vara inne. Gäller att allt är förberett o klart så tar det högst 10 min att byta häst. O jag vill ändå inte köra så länge i ridhuset för då tänker jag att dom kan tycka det blir tråkigt. Blir ju ändå lite begränsat, särskilt med  Vijol som jag inte galopperar för vagn med ännu. Tänker att jag väntar med det tills efter vår första debutantklass … för förr eller senare ska vi tävla tremoment har jag tänkt. Hade jag mera tid så skulle jag kunna köra koner också, men då krävs mer än en timme i ridhuset … 

Fått lite stöd att galoppera med Vijol också. Hon är för det mesta jättesnäll, eller åtminstone bara busigt glad, men samtidigt en rejäl bit som man är helt chanslös på om hon tex tycker att bocka o gira är det hon vill göra. Men hon är så pass städad att jag känner mej helt säker på att hon kommer att kunna bli den fantastiska dressyrhäst för en gammal tant som jag hoppas. Hon behöver bara få några år till på nacken. Tror att jag kommer att kunna rida ut på henne som på Darita också såsmåningom. Men kanske får jag skippa en del av galopperandet … åldern (min) tar ut sin rätt. 

Nu har vi också verkligen fått vinter. Alldeles för mycket vinter. Stackars Vanilj fick kolik en kväll i veckan, trodde nästan det skulle gå alldeles galet, men min favvoveterinär fick henne på fötter o sen dess har jag jobbat på att få henne att äta nåt ur hink, tex betfor eller vad som helst (syfte att få i henne mera vätska).  Bilden visar den enda gången hon ätit ordentligt ur hink. 

Alla dom andra får ”hink”, med personligt utvald diet o mineraler. Vidja får tex rätt mycket protein eftersom hon fortfarande ammar Vanilj. Vanilj har inte fått nåt för hon diar fortfarande. Så hon har fått nöja sej med hö. Hon har alltid slickat i alla hinkar o suktat. Jag ger sällan ”hink” till alla ute, då måste jag passa, så jag brukar ge när jag tagit in några, o jag brukar ta in 2 per dag (minst). Denna dagen fick Vidja o Vijol komma in, o Darita o Aquila fick ”hink” ute. Darita, högst i rang, fick sin först, o sen Aquila, som tog en tugga ur den o sen gick o ställde sej o tittade på när Darita åt sin hink. Medan Vanilj passade på att äta upp Aquilas. Jag häpnade. Hur dum får man vara.  Det brukar vara Vanilj som står o tittar på, fast jag brukar alltid ge henne hö när dom andra får hink. Men när jag nu vill hon ska äta ”hink” – icke. Har provat betfor, äppeljuice, havre, morötter … Äter mjölk o hö säger Vanilj. O halm. I övrigt bara sånt som jag inte får äta. 

Kolikorsaken bedömdes som att hon ätit för mycket halm o druckit för lite. Stämmer med hur förutsättningarna var. Jag hade strött lite extra eftersom jag hämtat ny halm o så hade dom brutit sej in i halmförrådet under natten innan. Det händer med viss regelbundenhet eftersom grinden dit ger efter om dom hänger över den o tex kliar tillräckligt mycket mot den. Så jag måste alltid kolla den o ibland glömmer jag. Vanilj är den som är mest förtjust i halmen i relation till höet. Speltvetehalm är det. Ekologisk så det är mycket ogräs i … Gottigotti. 

Dricker gör dom ut uppvärmda vattenkoppar två st o dom har bara frusit en gång i år. O jag vet att Vanilj dricker där. O gärna leker med vattnet också. Men problemet med vattenkoppar är ju att man har inte en aning om hur mycket dom dricker. 

Nu hoppas jag lillungen håller sej på benen, för nu blir det hiskeligt, kallt, blåst, snö så det är inte säkert att jag ens kommer att ta mej fram till dem.