Darita

Jag visste redan i höstas att nåt var fel. Inget att ta på. Hon dreglade konstigt ibland, kändes inte fräsch, blev mer o mer ovillig att böja på nacken. Men stundtals var hon gamla vanliga Darita som alltid ställde upp på allt, ville vara i centrum, ville vara duktig o bli beundrad. Framåt vårvintern blev det tydligare, o under påsken noterade flera att hon dreglade väldigt märkligt. Straxt efter slutade jag försöka rida dressyr på henne, hon ville inte, o jag märkte också att hon tyckte galopp var jobbigt. Inte så att hon inte ville, när vi red ut blev det mer fart än jag ville ibland, men ändå. Tänkte att det hade med den hästdiabetes (nån bokstavskombination jag aldrig lyckats få in i skallen) som hon haft i närmare 10 år, men vi sa att vi skulle kolla när nån veterinär ändå var ute så det inte var nåt simpelt som tänder eller så. 

Söndan den 27 maj gjorde hon en voltigeuppvisning. Vi var lite tveksamma, hon fick inte ha lindor för att det inte skulle synas så tydligt hur mycket hon dreglade, o det var bara skritt, men hon var så duktig o glad. På tisdan kom min favoritveterinär o skulle besiktiga en häst. Hon konstaterade att Darita hade för sin ålder ovanligt fina tänder o överlag såg fräsch o fin ut. Men hon hade tydliga förändringar i svalget, sannolikt en tumör. Rekommendation att överväga att låta henne sluta sina dagar i närtid. 

Sen gick det väldigt fort. Om det bara var så, om det var för att jag tappade sugen, för den för årstiden extrema värmen eller för att jag kanske lät min fångkänsliga häst äta onödigt mycket i detta läget får jag aldrig veta. Jag bokade direkt det oundvikliga, vid en tidpunkt lite längre fram eftersom det inte kändes akut. Men redan på söndan efter insåg jag att det var akut. 

Jag slapp vara med. En vän som Darita tycker väldigt mycket om gjorde det. Jag fick ett sms – nu är allt lugnt o stilla. Jag lämnade henne på måndagsmorgonen innan jag åkte till jobbet. Då stod hon o betade av det typ obefintliga gräset med sin kompis. Kom direkt till mej för att få frukost, om än sakta, vingligt o stapplande. Öronen framåt. Min vän sen 15 år. Min Sparris som jag gjort allt med. Som lärt mej köra. Som jag vågat galoppera i 190 med (även om jag egentligen inte förstår varför). Som bestämt men schysst lärt mina andra hästar veta hut. Som tog Aquila till sej som det föl hon aldrig fick. Jag får leva vidare på vår sista vända mot sjön. Älskade Darita.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *