Idag gjorde Darita o jag det i stort sett enda som jag tycker man kan ha snö till – att galoppera i. Eftersom det inte blev några bilder fick det bli en bild från förra året på det andra som man möjligen kan ha snö till – att dra släde, fast nu har vi ingen släde. Men galoppera är också bra.

Förra året trodde jag Darita skulle dö den tror jag enda gång som vädret tillät galopperande. Hon flåsade o hela hon skakade, lät mycket värre än det som somliga undrar över i ridhuset, då som snarkar hon bara. Trots det satte hon full fart igen.

Så nu tänkte jag att i år blir hon ju 19. Nu får vi ta tantvarianten. Gäller ju definitivt även mej. O jag tror hon begrep sitt eget bästa. Behövdes bara en med Daritas mått mätt tämligen måttlig förhållning så stannade galoppen i ett rätt normalt tempo. O vi var båda rätt nöjda efter ett varv åt varje håll på en stooor vall. Men hade jag låtit henne springa hade hon sprungit. O det är rätt mycket snö, måste bli bra motstånd med hennes korta ben!

Om nån undrar vad jag håller på med – först tog jag upp min ”gamla” blogg igen, sen bara försvann jag – så kommer förklaringen här.

Jag började blogga igen för att jag tycker det är kul o min nuvarande arbetsgivare – LRF – gillar att jag gör det o då med en ”näringspolitisk touch”. Jag slutade abrupt (eller det blev bara lite av mina älskade hästar kvar) när jag hittade ett annat jobb att söka – Miljö- o samhällsbyggnadschef i Borgholms kommun. Nu har jag fått det jobbet – vilket bla alla som läser Ölandsbladet förmodligen redan noterat – o som kommunal förvaltningschef är man opolitisk. O det tänker jag förhålla mej till för jag är jätteglad för detta. Ska bli såååå kul (spännande nytt o ganska pirrigt).

Så nu kör vi – som Vijolan o jag – framåt. Närmast mot Nordfjordeid, första gången för mej ska bli jättekul, o sen – inte över bron utan ”bara” till Borgholm = lycka!

Påsk kan betyda att man får besök av barn. O om jag får besök av barn så betyder det att jag kan göra en massa saker med hästarna som kräver två personer, eller som kräver en lite tuffare ryttare än mej … Som att köra Vijol. Som verkligen är så supersnäll så jag kanske vågar mej på att göra det själv snart … men hon har ju inte ens fyllt tre! O jag vill inte riskera nåt.

Hej säger Vijol. Big deal?

Idag spände vi för fyrhjulsvagnen. Kändes lite tungt och konstigt tyckte Vijol men sen gick det bra. (på bilden rockarden)

Löshoppning har också stått på schemat men där blir Vijol brädad av ”lillasyster” Aquila som är som en missil – full fart, ingen tvekan, hoppar högt även över markbommar bara för det är så kul. Vijol tycker också det är kul men vill ha lite mera koll, måste se vad det är som händer innan hon tar fart. O Vidja fortsätter sin hoppkurs som avbröts efter jullovet.  Galoppen har blivit så mycket bättre så nu är det så mycket lättare att hoppa. Mina fina djur (o döttrar).

Överlevt min första stämma som regionchef. Nu återstår bara ”allt” som ska fixas – som blev beslutat, snabba puckar med motioner som ska vidare till riksförbundsstämman, sen alla skrivelser, inte lika bråttom men lite, o sen det mera långsiktiga med att jobba med andra beslut o inriktningar, o så protokoll och mycket annat ”administrativt” som bara måste göras.

Hur man fixar jobb till rätt många rätt lång tid på rätt kort tid. Fast det görs ju inte i en handvändning att fixa en stämma för en såpass stor organisation som LRF Sydost heller. Jobb helt enkelt. Både före och efter. För mej och mina kollegor, och våran styrelse o andra förtroendevalda.

Så det får blir en härligt sommarbild som illustration. För det är rätt kul med stämmor också. Man träffar alla härliga människor, många som verkligen lägger sin själ i att vara förebilder och/eller ”agitatorer” för våra ”gröna” näringar. Och man får ta del av spänstiga diskussioner som vidgar mina vyer. Vi ville ha mera diskussioner än förra året, och just det fick vi. Mycket diskussioner och ”tyckande” ger gärna lite andra beslut än de förutspådda, men det är ju det som är meningen med demokrati!

Fick en kommentar på mitt förra inlägg som ger mej anledning att göra ett förtydligande. Tack för den! O så kan angorafjordhästen också få vara med på bild (inte konstigt att det kliar).

Jag menade inte att vi ska lägga ut våra lämningar på åkrarna som dom är. Det tror jag inte är särskilt klokt. Knappt så jag egentligen tror det är klokt att lägga ut stallgödseln som den är – bättre att ”förädla” (o hygienisera) den först – biogas är tex ett utmärkt alternativ.

Det jag ville säga var att gödsel inte växer av sej själv. Den måste återanvändas i ett kretslopp. Eller tillföras i form av mineralgödsel – som som allt annat vi bryter i gruvor en ändlig resurs. Det enda som växer av sej själv är det som fotosyntesen (solen) ger – typ kol, som är det som är grunden i all växtlighet. Alla andra ämnen än kol, syre o väte måste tillföras eller finnas i jorden för att det ska växa – det gäller tex kväve, fosfor, kalium … mfl kemikalier som är viktiga växtnäringsämnen. För mej känns det som om människan kommit väldigt långt från att ha kunskap om vad vi verkligen behöver för att överleva om man tror att man kan odla en gröda för att gödsla med. I princip måste man tillföra minst lika mycket växtnäringsämnen som man tar bort med grödan för att nästa skörd ska växa. Grundläggande kunskap som jag ser det – kanske viktigare än att veta vad 1+1 är –  men uppenbarligen okänt för alltför många! Tyvärr läcker ju gärna marken lite näringsämnen (det vi brukar kalla övergödning) så ofta måste man tyvärr tillföra lite mera än man tar bort med skörden ….

Alltså nu har jag en undran. Läser om folk som på riktigt verkar tro att man kan odla en gröda som gödsel. Ja det kan man ju. Man kan odla en gröda, plöja ner den som gödsel o odla en ny gröda. Kretslopp typ. Men vad ger det?

Ungefär som att gödsla med stallgödsel. Funkar utmärkt. Kretslopp. Men det blir inte mera resultat av det än som räcker ungefär till att odla det som djuren behöver äta för att producera den mängden gödsel.

Ska vi människor äta måste våra egna lämningar tillbaka i kretsloppet (alltså användas som gödsel) annars går det inte ihop. Så länge vi av olika skäl inte vill göra det måste jordbruket tillföras konstgödsel, mineralgödsel – kalla det vad du vill. Men det går inte att få till ett kretslopp utan att det faktiskt är ett kretslopp – dvs allt går tillbaka in i systemet. Visst, vi kan kanske gå något lite plus med klokt uttänkta växtföljder men grunden består. Ska vi sluta tära på jordens ändliga resurser måste vi ha ett kretslopp där allt återanvänds. Hur svårt ska det va? (till o med Vidja ser ut att förstå)

Finaste Vijol fick pannluggen utredd. Den trasslar alltid in sej i tränset. O jag har överfört hennes mors ovilja att reda ut pannluggen på henne. Vijol brydde sej inte nämnvärt. Bilden gör inte riktigt rättvisa, men hon går inte att fotografera ute utan hjälp (dvs nån som håller i).

Hon har blivit bästa hästen att jobba med. Nu har vagnen fått stå, har inte haft hjälp o så är det för det mesta nåt fel på vädret så här års. Vi har tömkört. Hon går nyfiket och stadigt fram med mej efter (ibland låååångt efter) även på nya ställen ute, kan gå lite fort ibland men hellre det. Vi kan trava på volt utan alltför mycket bus även ute. Lite galopp av misstag o det har också gått bra. Att vi inte galopperat mer är mest jag som är osäker på min tömföring – vill inte förstöra nåt o rädd att jag inte hinner med.

Nu längtar jag till påsken när Linnea förhoppningsvis kommer o hjälper mej köra. O så ska vi löshoppa … o så vill kanske Linnea rida också … får se till att Vijol är utvilad inför påsken …

Kan bara säga att nu är hon precis den häst jag hoppades att hon skulle bli. Lite onödigt stor bara!

Jag kan nu berätta att jag avmaskade inte i onödan. Djuren finns nu väl spridda framför allt där Aquila har lagt sina lämningar. Jag försöker förpassa allt jag hittar till gödselstacken, men när man läser på om hur långlivade äggen är känns det nästan som om det skulle behandlas som riskavfall. Fast det är väl äggen som smittar, inte själva maskarna. O dom torde ha funnits i Aquilas lämningar länge …

Jag som är nyfiken och kanske lite nördig (o faktiskt utbildade mej till zoolog en gång i tiden) letar efter lite mera fylliga beskrivningar om dessa djur. Tex skulle jag vilja veta hur maskmedlet fungerar. För i alla fall ”mina” djur lever när de kommer ut. O då förstår jag inte riktigt hur det funkar. Jag tänker mej ju att dom borde dö av det. Maskar hittas en bra bit från Aquilas lämningar, o jag ser hur dom slingrar iväg …

Intressant i sej men det som stör mej är att vi inte tycks veta så himla mycket mer om dom små liven än när jag började läsa på om frågan, för sådär 40 år sen. Har vi ägnat de senaste 40 åren åt att uppfinna mobiltelefoner men inälvsparasiter har kunskapsnivån stått helt still om?

När jag mockade imorse så fick jag se ett snöre som såg lite konstigt ut. Tittade närmare o insåg att det inte var ett snöre. Det var en stor äcklig spolmask. (spolmaskar är per definition äckliga, det var inget särskilt med just denna) Tyvärr var det inte Aquilas bajs. Hon är fortfarande så liten att det är lätt att bestämma vilka högar som är hennes. Det här var en större hög, som jag även utan att ha hittat masken skulle sagt var Vijols, o med masken så fick det helt enkelt bli så. Det var inte bara en för övrigt. En närmare titt gav ett synnerligen nedslående resultat.

Att ”tanterna” Vidja eller Darita skulle ha spolmask får väl ses som osannolikt. Därför blev både Vijol o Aquila med omedelbar verkan avmaskade. Såna äckliga kräk vill jag inte ha på mina pussdjur. Vi hade redan bestämt att vi skulle ta prov på alla hästar för att se status. Nu väntar vi lite med det till mitten av mars, som kanske ändå är bästa tiden att ta.

När jag läste på om kräken så inser jag att det är helt naturligt att behöva avmaska Aquila så här dags igen. Men Vijol borde inte haft. O nu vet jag ju inte om Aquila hade. Men dom är ju som ler o långhalm … O när jag ska avmaska så gläds jag åt mina fjordhästar som glatt smaskar i sej o sen undrar om det finns mer. O Vidja blev mäkta avundssjuk att inte hon fick också.

Sen kommer det ju en dag imorrn också när jag ska mocka…. Det kan bli äckligt!

Jag köper att folk väljer att inte äta kött av etiska skäl eller vilka skäl dom vill. Men det jag har svårt för är de som kallar mina bonde-vänner för djurfabriker eller industrier. Visst, vi kunde kanske enas om att det heter så. Kanske ingen skillnad mot att producera kött eller mjölk eller bilar. Men jag tycker det är det. Och andemeningen tänker jag är man menar att djuren inte har det bra.

Jag känner ett antal bönder med mjölkkor, köttkor, får eller grisar ganska väl. Det är inga jättegårdar, jag skulle säga medelsvenska gårdar. Typmänniskor som levererar mjölk till Arla eller kött till KLS. Det finns större gårdar, men i Sverige är dom ganska få. Måste erkänna att jag tror aldrig jag varit på nån sån gård så kanske ska jag inte uttala mej om dem. Men min bild är att skillnaden är liten för djuren.

De djur jag känner har det lika bra som mina hästar. Och i min värld har dom det bättre än merparten svenska hundar eller katter som lever ensamma eller med nån enstaka artfrände utan att få utlopp för sina flockbeteenden i vardagen. Djuren vi föder upp är flockdjur. De har inget behov av ”eget rum”. De vill ha god mat (normalt = kraftfoder) trygghet, sällskap, sin flock. Ungefär som vi människor. Nu kanske jag är väldigt rå, men min bild är att djuren har det mycket bättre än många gamla ensamma människor i Sverige.

Jag äter kött. Jag älskar djur. Jag äter helst kött från djur jag vet hur dom haft det. Visst finns det rötägg. Det finns i alla branscher. Men när jag köper kött från djur som slaktats på KLS känner jag mej trygg i att det kan vara djur jag känt och vet haft ett bra liv.