Jag är ju lite inne på att vi ska kunna leva fossilfritt, med förnybara resurser – hållbart helt enkelt. Leva på ett sätt så det funkar långsiktigt, så vi inte tar död på oss själva genom att föröda planeten vi lever på. För oss själva. För tro mej, jorden kommer att leva vidare, med eller utan oss. Den kommer att se annorlunda ut. Det är det enda som är säkert. Det går inte att titta bakåt, man måste titta framåt. Vi kan aldrig återskapa det som var, men vi kan skapa något bra framåt.

Vi måste ha mat, och vi måste ha energi. Eller måste vi det? Hur mycket mera energi än för att producera mat behöver vi egentligen? Allt handlar om vilka liv vi vill leva. För oss som har ett val. För alla som inte har ett val handlar det om att överleva. Ganska stor skillnad.

Det känns som att de flesta missat historien. Ett effektivt jordbruk är grunden för att några av oss ska kunna ägna sej åt annat än att producera sin egen mat. Industrialiseringen läste jag om i skolan. Jag tror att ska vi komma tillrätta med klimat- eller miljöproblemen – välj vad som är viktigast! – så måste vi börja prata om vad det verkligen handlar om. Rent schablonmässigt – ju mer pengar man har ju mer påverkar man miljön. Därför måste vi börja prata om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Jag blir så upprörd när t.ex. kor anges som det största miljöproblemet. Kor är ett effektivt sätt att omvandla materia (gräs och andra växter vi inte kan tillgodogöra oss) till för människan högvärdiga födoämnen (alltså sånt vi verkligen behöver – o ja, det finns annat vi kan äta men det är inte det som är poängen). Samtidigt som modebranschen, resebranschen och allt så är i grunden ”onödigt” bara passerar …. varför? Eller varför inte det jag själv ägnar mej åt – rent hobbyhållande av hästar och massor av hästtransportåkande?

Jag tror jag vet varför. Men så länge inte debatten handlar om det jag tycker är viktigt kommer jag att fortsätta jobba för svensk livsmedelsproduktion, där jag tycker kor (och får och grisar och höns – o även hästar!) utgör grunden i vårt svenska klimat. Och om debatten skulle börja handla om det jag tycker är viktigt – ja då tror jag ju att jag skulle ha all anledning att fortsätta jobba för samma sak. Men utmana mej gärna!!!

Så kom vintern. Snö tycker jag är helt överreklamerat. Visst kan det vara vackert. Men jag ser bara extra jobb och strul. Visst, vi har själva valt att bo där vi bor. Men det var INTE bättre när vi bodde i Märsta. Jag minns med fasa hur plogbilen kom, företrädelsevis på morgonen vid 6 straxt innan jag skulle åka till jobbet (alltid bråttom), och la upp en meterhög snö/isvall bakom bilen ut mot gatan. I det tätbebyggda området fanns absolut ingenstans att göra av snön, så när jag blev riktigt arg skottade jag helt enkelt ut så mycket som behövdes för att häva bilen över snövallen ut i gatan igen och åkte …

Drömmen när vi flyttat hit och  plogbilen kom och istället för att jävlas snällt tog ett extra tag bakom våra bilar och la på andra sidan vägen …  Sen har jag all respekt för att vi inte har högsta prioritet att få plogat. Sista 300 metrarna till vårt hus är vägen för smal för stora plogbilen, så där behövs en mindre. Det är bara vi som bor här. Och så blåser drivorna ihop igen på några timmar. Oavsett om det snöar eller inte. Det räcker med att snön finns där.

Nu har vi varit förskonade från snö i två år. Så vi har glömt lite hur det var. Bilderna visar våran väg före och efter plogning. För några år sen. Inget man skottar för hand direkt … En gång gjorde vi det. Men då var vi 20 år yngre …

Det ska snöa mera. På torsdag ska jag till Kalmar och på fredag till Växjö. Viktiga möten. Går det så går det. Annars får man försöka njuta av ledigheten …

Husorganet Ölandsbladet skriver just nu om konventionell och ekologisk odling – och lyckas ganska bra att få fram ämnets dilemman. Jag tänker mycket på det där med ekologi. Jag har ägnat några år av mitt liv åt att studera ekologi, och ordet betyder ungefär samspelet mellan organismer. Därför har jag väldigt svårt att se att det finns odling som inte är ekologisk. Jag tror de flesta menar miljövänlig odling när de säger ekologisk – men miljövänlig är lite som skönhet – vad som är miljövänligt/vackert bestäms av betraktarens öga. Jag tycker tex att energi- och resurseffektiviteten är det viktigaste i hur miljövänligt något är – en aspekt som många ”ekologiska” certifieringar helt bortser från. Den andra viktiga aspekten är för mej kretslopp – också helt bortglömt. Att återföra våra egna lämningar i matens kretslopp borde vara prio ett – men här har vi byggt oss fast i system som det anses alldeles för dyrt att ta sej ur, alltså pratar vi inte om det. Eller?

Mest fokuserar ”ekologisk odling” på ”gifter”. Jag vill inte att förringa betydelsen, miljögifter är ett väldigt allvarligt problem. Men man får inte generalisera. Salt är ett gift på fel ställe. Samtidigt livsnödvändigt. De flesta metaller är giftiga, men samtidigt livsnödvändiga i väldigt små doser. Ett gift är inte alltid ett gift. Det beror på omständigheterna. Ungefär som smuts. Smuts är definitionsmässigt materia på fel ställe.

Dessutom fokuseras på handelsgödsel. Jag är medveten om att handelsgödsel, främst fosfor, framställs av ändliga resurser, delvis med metoder som är rätt energikrävande och det kommer ibland med oönskade ämnen som kadmium i processen. Men man vet i alla fall vad man sprider och kan dosera efter vad växterna behöver så att läckage minimeras. I ”ekologisk” odling används stallgödsel. Det innebär att man inte kan optimera spridningen efter växternas behov, vilket ökar näringsläckaget, och man har inte jättekoll på vad man verkligen sprider. Det beror på djurens kosthåll, sjukdomar, vad som av misstag hamnar i gödselbrunnen (tro mej, jag känner människor som har gödselbaserade biogasanläggningar, och jag har sett vad dom får rensa bort ….). Stallgödsel ingår självklart i kretsloppet. Men i en ideal värld skulle den vara processad till ”handelsgödsel” först så man kan optimera näringen och undvika olämpliga ämnen.

Jag skiter ärligt talat i att det anses att konsumenten inte kan ta till sej för många märkningar. Jag tycker vi istället för att diskutera ekologiskt eller konventionellt ska tala klarspråk om vad det handlar om. Är det resurseffektivitet, kretslopp, fritt från ”gifter” eller är fokus att minska växtnäringsläckaget? Och vad är merkostnaden? Jag är helt övertygad om att konsumenten inte har en aning om varför man betalar mer för ”ekologiskt”. Varför inte skriva att ”detta livsmedel kräver manuell ogräsrensning om man inte använder medlet x o därför blir det så mycket dyrare”. Bara som ett exempel.

Nytt år, nya utmaningar. Året som gått har varit ett riktigt bra år, med några tråkiga detaljer. Det började fint med att lilltjejen Linnea började läsa juridik i Uppsala (Jag har alltid tänkt att om jag skulle valt en annan bana än den jag gjorde skulle det varit juridik. Det hade lämpat sej bättre för det jag faktiskt ägnat större delen av mitt yrkesverksamma liv åt. Annars trivs jag fint med min utbildning där jag inte vet riktigt vad jag ska kalla mej – zoolog kanske ligger närmast!). Sen fick storasyster Susanna jobb i Jönköping och där är hon fortfarande och trivs. Lite långt bort men det är ju faktiskt Kjell-Olof och jag som valt att flyttat till Öland!

I maj anlände Aquila, som fortfarande är helt bedårande och charmar alla. Tyvärr höll hennes mor på att inte klara det hela då efterbörden inte släppte på över fyra dygn, men Lycka fixade det (under finns) och nu har hon flyttat tillbaka till sin matte. Förmodligen blir Aquila Lyckas första och sista föl -tror inte vi riskerar nåt liknande igen. Sen har jag själv kört in min första egna uppfödning Vijol, hästen tv på bilden. Tror bara körfolk förstår storheten i detta, men för mej är det nog inte bara årets höjdare, utan kanske de senaste 10 årens …

Kjell-Olofs stora projekt att få bryggan vid Kapelludden återuppbyggd har också lyckligt gått i mål. I min huvuduppgift under året – jobbet med EU:s vattendirektiv – har LRF och andra lyckats få oss att förstå att vi behöver mat också, inte bara vatten, och det känns som ett viktigt steg framåt. Att det hela slutade med att jag fick nytt jobb tar jag som en komplimang – även om jag kan känna lite skräck för att hamna i det jag lämnade när vi flyttade från Stockholm – bara jobb och inget liv. Men jag har bestämt mej – hästarna ska ha en fortsatt stor plats i mitt liv annars funkar det inte.

Jag har fått lära mej att väder är det vi ser här och nu och klimat är kurvorna över hur vädret varit de senaste 100 åren till exempel. Eller ännu längre. Vilket betyder att om man oroar sig för klimatet så behöver man inte göra det för att det råkar vara en ovanligt varm vinter. Den kan man njuta av (om man har den läggningen). Nu är det även torrt vilket oroar mej mera, även om det är fantastiskt torrt och fint i mina hästars lösdrift.

En annan sak jag fick lära mej i skolan och som jag inte tror har ändrats på alla år som gått sen dess är att det vi oroar oss mest för är omvänt proportionellt mot risken att det ska inträffa. Dvs det vi oroar oss för är sällsynta händelser, medan vi blundar för de verkliga risker vi lever med. En överlevnadsinstinkt helt klart. Med det menar jag inte att vi ska sluta oroa oss för klimatet. Däremot tycker jag att vi tar tag i fel problem för att komma tillrätta med det vi själva ställer till med. För hur kan det komma sej att kött blivit en stor klimatbov, ett mycket näringsrikt livsmedel som dessutom är i stort sett det enda livsmedel som kan produceras i vissa nordliga områden? Samtidigt som ingen diskuterar klimatproblemet med att vi äter så mycket godis, läsk, alkohol mm, allt det som vi dessutom skulle må så mycket bättre av att sluta äta? Eller vår enorma överkonsumtion av prylar, kläder, smink … Jo för det är produktion och konsumtion som hela vår samhällsekonomi bygger på. Därför måste vi hitta åtkomliga ”symtom” som man kan angripa för att göra något åt klimatet. Symtom som inte påverkar de stora samhällsfunktionerna, men som heller egentligen inte har nån större betydelse. Grundproblemet – att vi är så många människor och att alla vill ha samma levnadsstandard – är för stort och komplext för att ta in och ta tag i.

Det finns bara ett sätt att klimatkompensera som jag ser det – att låta bli att åka, göra eller köpa något ibland. Problemet är väl att om alla gjorde det skulle vårt samhälle rasa ihop. Men när man gör saker som att sänka räntan för att stimulera konsumtion – ja då känns det lite tungt att försöka göra något för att minska klimateffekten …

För ett par år sedan slutade jag blogga på LRFs hemsida när det började kännas konstigt för jag kom längre och längre ifrån tjänsten som var utgångspunkt för bloggen – alltså när jag var chef för LRF Skogsägarna. Har saknat bloggandet – att ha nånstans att uttrycka åsikter och berätta om livet där jag kan göra det från min egen utgångspunkt – utan att ta alltför stor hänsyn till vad andra tycker. Sen kanske jag ”puffar” på facebook, och det som är lämpligt kan även spridas via LRF Sydosts sida. Allt kommer inte att lämpa sej för det, för en del kommer att handla om hästarna. Till skillnad från förut så har jag en hel fjordhästfarm nu, så dom upptar en lite större del av mitt liv. Bilden är från årets julkortsfotografering. Omgiven av mina hästar och döttrar.

Jag brukar aldrig ge nyårslöften, och den principen tänker jag (nog) fortsätta hålla på. Men att man aldrig ska säga aldrig har livet lärt mej. Jag trodde jag var färdig med chefsroller, men erbjudandet att bli tf regionchef för LRF Sydost kunde jag inte tacka nej till. En utmaning och ett förtroende, och även lite en längtan tillbaka till det fantastiska gäng jag var en del av när jag jobbade i Stockholm. Samtidigt som jag inte för allt i världen vill släppa det liv jag har här på Öland, eller alla de fantastiska människor jag lärt känna i och runt omkring LRF Sydost – och även i min ”hästvärld”.

Så lite av en nystart blir det nu, nytt år och nytt jobb med nya utmaningar.