Imorgon har vi styrelsemöte i LRF Sydost, men bl.a. behandling av de motioner som kommit in till stämman. Tolv stycken, ganska lagom. Några med nya spännande idéer, några med gamla surdegar där vi inte har lyckats nåt vidare i påverkansarbetet (har all respekt för att våra medlemmar väljer att visa sitt missnöje med frågorna på detta sätt), men också några om frågor där vi tycker att vi jobbar på bra och det går framåt.

Den sistnämnda kategorin är lite trist. För det mest troliga skälet till att medlemmar väljer att skriva motioner i sådana frågor torde vara att de inte är medvetna om vad vi gör i frågan i fråga. Trots att vi tycker att vi lägger väldigt mycket tid och energi på att informera om just vad vi jobbar med och hur det går.

Helt uppenbart är att vi inte når fram med vår kommunikation. Alltså gör vi fel på något sätt. Problemet är att vi verkligen försöker efter bästa förmåga. Att lägga ännu mera tid och energi på att kommunicera tar tid och energi från ”verkstan” att jobba med påverkan (som ju uppenbarligen är vad våra medlemmar vill!). För summan av våra resurser är konstant. En hopplös ekvation? Så snälla snälla hjälp oss! Återkoppla på vår kommunikation, ge feedback! Det är kanske enda sättet för oss att nå er med vad ni vill veta.

Det är inte ofta mor o dotter  Vidja o Vijol behagar umgås så man får dem på samma bild. Mina hästar håller sej i par – ”tanterna” Vidja o Darita o ungdomarna Vijol o Aquila. Fast Aquila hänger med Darita när det vankas mat – hon gör allt för att behålla sina fölprivilegier o får fortfarande äta med Darita -det får ingen annan.

Visst står Vidja ”bakom” Vijol, men marken är snarare högre där så storleksproportionerna är som det ser ut i verkligheten. Vidja (med täcke) är slutmätt 145 cm. Vijol torde bli – vara häst. Hon är dock proportionerlig – riktigt snygg om jag får säga det själv – så förhoppningsvis växer hon inte så mycket mer. Har ju aldrig tänkt sälja henne men ibland känns det nästan synd att hon inte får komma till nån som vill ha en stor rörlig fjordhäst för dressyr eller hoppning!

Vi har inte kört sedan jullovet när jag hade hjälp, utan fokuserat på tömkörning. O nu har hon mognat. Dels kan jag av och till tränsa mm utan att hon ska tugga på precis allting, men framför allt kan hon fokusera på det hon ska åtminstone kortare stunder. Vi kan trava på volt o några sekunder i taget har jag en riktigt maffig häst. Galopp har vi inte kommit till än, men kan trava ute på en vall o hittills har jag inte tappat henne … världens snällaste!

Kommer ju att jobba lite mera nu framöver. Så jag måste välja bort. Lite har redan fått stryka på foten, men lite mer måste bort. Tyvärr får det nog bli planerna på sportkörning, i varje fall tävling. I år. Jag kommer inte hinna hålla igång tillräckligt, och inte vara borta en hel helg som tävling ”långt bort” kräver.  (Sportkörning finns inte nära när man bor som jag) I potten ligger också att jag är helt ensam och inte har nån groom. Äldsta dottern har lyckligt fått fast jobb i Jönköping o lilltjejen ska ju vara i Uppsala i flera år till. Inte för att jag nånsin tror hon kommer att landa på ön.

Så just nu lutar det åt att betäcka Vidja. Vem som blir den lycklige har jag redan bestämt. Ett litet föl är aldrig fel. Och tar inte alls lika mycket tid, inte i närtid i alla fall. Och det är det som räknas. Planer kan ändras. Om det tex skulle dyka upp nån som har lust att hjälpa mej att hålla i gång hästarna nån dag i veckan när inte jag kan o som vill vara groom nån gång kanske.

Varför inte betäcka Vijol? Två tunga skäl. Om hon får ett stoföl kommer jag att ha väldigt svårt att tänka mej sälja. Och jag behöver inte fler hästar, jag vill bara ha ett föl. Sen vill jag gärna göra treårstest med henne. Och jag känner mej. Om hon tar sej direkt så har hon en väl gången dräktighet i september. Då kommer jag inte att våga riska att ta henne till Vetlanda. Det får bli nästa års projekt om hon håller måttet.

På bilden Lycka o Aquila några timmar gammal.

Igår presenterades dragningen av den nya snabbjärnvägen. Själv reste jag samma dag (tillsammans med två kollegor) sträckan Kalmar – Ängelholm. Jag kan säga den sträckan finns inte. Alternativet till bil hela vägen var att en snäll kollega plockade upp oss i Hässleholm och så åkte vi bil de sista milen Hässleholm – Ängelholm.

Det positiva var att tåget var någorlunda i tid. Vi behövde bara stanna två gånger på enkelspåret (Kalmar – Alvesta är enkelspår) för att vänta på mötande tåg. Fem minuters försening kanske, inte mer. En sån försening som kanske inte har nån större betydelse i dagens värld där man fortsätter med bil. För hur många är det som reser från en station till en annan o har gångavstånd till/från slutdestinationen? Jag skulle gissa i stort sett ingen. Och det tror jag även gäller merparten som rester sträckan Stockholm – Malmö också.

För de som vill åka Stockholm – Malmö i raketfart tror jag att det samhälls- och miljöekonomiskt lönar sej bäst att de fortsätter ta flyget. För alla oss andra skulle tidsvinsten bli mycket större om 1) vi kunde lita på att tågen var i tid o inte ens hade 5 minuters försening så man kunde ha snabba byten 2) en satsning på anslutningarna så att det gick fort o lätt att byta till buss/tåg till slutdestination och 3) för att lösa detta behövs bl.a. dubbelspår på ett antal sträckor, bättre underhåll av befintlig järnväg och övrig infrastruktur o mycket högre kostnader för operatören om man inte håller tidtabellen – på minuten. Kort sagt saker som man inte tar samma politiska poänger på att satsa pengar på. Men jag efterlyser debatt!!!

Och – bättre förbindelser på andra sträckor än Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg. Snabbaste och enklaste sättet att ta sej Kalmar – Ängelholm om man inte har snälla bilburna kollegor är att flyga Kalmar – Stockholm – Ängelholm. Är det så det ska vara?

Efter att jag visade klänningen för två år sen på fb så fick jag lite press att visa årets klänning också, så här kommer den. Som alltså är äldsta dotterns examensklänning. Som jag kom i. Stolt mamma. Nu så är ju inte jag människotypen som plågar mej med skor så då kan jag ju kosta på mej att plåga mej lite med en klänning som hindrar alltför djupa andetag. Oxå roligt med lite färg som jag aldrig skulle komma mej för att skaffa själv.

Sen på temat tåg som inte går så fick jag nöjet att åka tunnelbana iförd långklänning. Detta utspelade sej i torsdags o som kanske de som drabbades minns så stod alla tåg runt Stockholm då. Signalfel. Låter oskyldigt men ack så förrädiskt. Gick inte att få tag på en taxi. Som tur var hade jag lyckats ragga upp en trevlig eskort (tack L!) som kunde bära mina tillbehör så jag själv kunde fokusera på att hålla upp kjolen.

Det handlar alltså om Kungliga skogs- och lantbruksakademiens högtidssammankomst o middag i blå hallen resp gyllene salen på Stockholms stadshus – en årligt återkommande begivenhet på Karldagen den 28e januari. Själv blev jag på outgrundliga skäl invald i denna anrika akademis skogsavdelning redan 2002 då jag var så ”ung” att jag kände mej hiskeligt gammal när jag förärades den ynnesten. Sen har jag gjort min plikt – varit ledamot av akademikollegiet o även ordförande i skogsavdelningen under stipulerade 4-årsperioder – så jag tycker att  jag väl förtjänar lite glamour!

Imorrn ska jag till Stockholm. Det blir flyget. Att åka tåg över dan till Stockholm (eller att komma till ett möte som börjar i normal tid eller åka från ett möte som slutar i normal tid) kräver övernattning. Om man inte vill chansa på att byta på 10 min i Linköping eller Alvesta. Då går det. Fast jag får åka hemifrån halv 4 på morgonen o kommer hem efter 11 men det går.  Men vem vågar chansa på att byta tåg med 10 min marginal när det handlar om sista tåget? O vem står för fiolerna om jag missar? För det är ju inte SJ hela vägen. SJ kör inte alls till Kalmar.

Detta är ett inlägg mot snabbtåg. Vad är det för mening med att tågen går fortare om man inte kan lita på att man kommer fram i tid och kan ha en anknytning 10 min senare? Ingen alls som jag ser det. Börja med punktligheten på tågen, och gå sen vidare med anknytningarna så att man verkligen kan komma fram dit man ska utan en massa väntetider. För hur många ska nånstans på gångavstånd från stationen? OK i Stockholm kan man kanske åka tunnelbana som går hela tiden, men det är i Stockholm … (o min samlade erfarenhet som är ganska stor om än några år gammal säger att tunnelbanan skulle också behöva bättring i punktlighet).

Kalmar är en avkrok kommunikativt. Men vi har rätt bra tågförbindelser till Kastrup/Köpenhamn. Jag känner INGEN som törs ta tåget till Kastrup för vidaretransport med flyg utan att typ övernatta eller ha extremt lång tid mellan. Sluta diskutera höghastighetståg. Diskutera punktlighet och övergångar (o gärna rejäla ersättningar vid försening) så att man törs använda tågen. Tänk när jag kan ta tåget från Stockholm och beräkna 10 min övergångstid i Linköping eller Alvesta och lita på att jag hinner. Och var hundrade gång när jag inte hinner så får jag en tjusig hotellsvit, middag och en flaska champagne i kompensation!

Bilden är på mej o ligisterna. Fö tycker jag godstrafiken på järnväg är mest eftersatt. Ännu viktigare.

Vi väntar på våren som väderleksprognoserna säger ska komma. Nu jag jag lekt så mycket man kan med vintern. Darita fick snöskor (ja, det var mest som ett offer för att vi skulle slippa mera snö) o när det då kom mera snö så var jag ju tvungen att leka med dem. Darita o jag brukar galopprejsa på på en lämplig vall eller så, så när tillfälle bjöds i onsdags så frågade jag var jag kunde göra detta utan att någon misstyckte. En stor närliggande vall visade sej vara ”lovlig” så dit begav vi oss. Måste erkänna, vi hade jättekul. Det var lagom mycket snö, den yrde, Darita sprang o jag fick verkligen kämpa för att hon inte skulle fortsätta ut där jag visste det var is under. MEN vi är nog båda för gamla för detta. Daritas lårmuskler skakade när vi stannade, har aldrig sett nåt sånt, o det var definitivt inte jag som bestämde farten. Jag kände nämligen starkt att jag är nog för gammal för att galoppera så här fort, ganska läskigt ju …

Så idag provade vi släde. Min kompis har köpt en liten söt släde till sin ponny, o underlaget var måttligt bra hos henne så hon var helt på att vi lastade släden på min kärra o körde ner den till mej o testade efter Darita. Ja det fick bli Darita för hon har snöskor. (eller för att jag  var rädd för att det skulle bli lite för roligt med Vidja o jag har aldrig kört släde förr) För första gången i världshistorien – det var för lite snö för att det skulle funka att köra en släde.  Men vi vände in i en av våra sommarhagar, o där gled det så vi kunde sätta lite fart. O Darita är ju inte den som är den. Nöjd med mitt val av häst (som sagt, hade nog blivit för kul med Vidja) fick både J o jag lite kul till slut.

Ja det var kul att köra släde men nej, jag vill inte ha mera snö för det. (men om det blir mera snö så kan jag tänka mej att prova släden igen … o kanske våga mej på att spänna den för Vidja) Enda skälet att önska mera snö är väl att vi behöver nederbörd – vattnet i brunnen sinar snart om detta fortsätter – så här torrt har vi inte haft sen vi köpte huset 1995!

På temat moden så blir jag väldigt frustrerad när jag läser om hur vi prioriterar forskning. Jag har genom åren suttit med i grupper som prioriterat forskningsansökningar och även diskuterat generella principer om hur prioriteringar ska göras. Det slutar alltid på samma sätt. Svepande formuleringar om tvärvetenskapligt, behovsmotiverad, innovationsdrivande, förändrat arbetssätt… Det närmaste man kan komma det jag skulle kalla en prioritering är att forskningen ska vara till stöd för det nationella skogsprogrammet eller livsmedelsstrategin.

Jag hävdar att staten/politiken/ledare inom de gröna näringarna helt abdikerat från att prioritera forskningen. Istället blir det de bästa forskarna/forskargrupperna som skriver bäst ansökningar som bestämmer vad det ska forskas om. Och jag tror att många tycker att det är bra. För då får vi den bästa forskningen, som förhoppningsvis (om den faller väl in under honnörsorden/modeorden ovan) leder utvecklingen framåt.

Men då väljer politiken/förtroendevalda/ledare också bort att prioritera om vi ska satsa på biogas eller etanol eller nåt helt annat som förnyelsebara drivmedel. Väljer bort att prioritera om jordbruket eller bilindustrin är viktigast för Sverige, om växtförädling eller IT är viktigast att forska om. Självklart kanske många tycker. Jag tycker det handlar om brist på mod. Feghet med ett annat ord. Vem vågar ta ställning till om potatis eller Volvo är viktigast? Äpplen eller päron, Aftonbladet eller Expressen …

Vidja på bilden är kanske en klok häst. Hon väljer att låta flockledaren Darita bestämma trots att hon är både större och starkare. Och det blir så bra så för hon får ändå precis lika många morötter som Darita. Darita däremot struntar i om hon så får färre morötter, hon vill bestämma i alla fall. Klok eller modig, feg eller dum?

Gissar att mina raggiga unghästar tycker att det är kallt och skönt. Men lite hårt i marken. Då är ridhuset toppen. Vijol har aldrig riktigt tänt på det där med att bara springa för springandets skull, men det gör Aquila. När hon kommer in i ridhuset så blir hon som en kanonkula. Man riktigt ser hur hon tar sats och springer det fortaste hon kan, igen och igen och igen.

Även Vidja blev rastad i ridhuset. Jag förstår egentligen inte varför jag gör det. Hon är världens snällaste att rida eller köra för vagn (nåja, för det mesta). Men sätt på henne en tömkörningsjord, och jag skulle ge bra mycket för att kunna läsa hennes tankar. När vi kommer in i ridhuset (det går ännu bättre ute …) så skrittar hon med spetsade öron och jag hinner bara tänka trav så kommer hennes karaktäristiska pip följt av den första galoppbockserien. Sen travade hon faktiskt, och den traven hade kunnat rendera en 9a. Det kommer hon inte inärheten av normalt. Första galoppvarven fick bli löst (ingen idé att ens försöka hålla henne). När jag fångade in henne startade hon med en äkta capriol, men sen styrde jag över en bom på sockerbitar, och det var väl det hon väntat på. Förutom att bakhovarna blev högsta punkt i flera av hoppen så gör hon det riktigt bra. Hon kanske drömmer om att bli hopphäst och så törs jag inte hoppa utan det får bli med tömkörning. Samtidigt som jag inte vill tömköra henne för mycket eftersom hon går voltige också. Oavsett vad hon tänker så tar hon i alla fall tömkörning som den allra roligaste lek hennes matte hittar på. För det är bara bus, det är jag helt säker på. På slutet, när hon är trött, är hon hur fin som helst och helt nöjd. (och nej, jag är inte jättepedagogisk och konsekvent, jag blir så full i skratt så det funkar inte)

Men glada och pigga är dom i kylan, för Darita fick samma jobb hon (fast inget hopp) och hon chockade mej med att bocka två gånger.

Nu har all snö utom drivorna smält bort. Härligt tycker jag men ännu gladare skulle jag vara utan drivorna som jag gissar kommer att ligga till april. Hela den tiden får jag köra 8 km till stallet istället för 2 – genvägen plogas ej och det krävs grova doningar för att ploga här och dessutom måste det plogas efter varje gång det blåst vilket det gör nästan hela tiden … Så det är liksom kört. Skulle inte ens hjälpa om vi köpte den traktor som vi överväger – en liten traktor fixar det nog inte. Möjligen skulle jag kunna köra traktorn till stallet utan att ploga vägen, men förmodligen enklare/billigare/snabbare att köra runt då … Har jag sagt att jag avskyr snö?

Nåja, idag var hovslagaren på besök, och frågade om jag ville ha snösulor. När vi bodde i Märsta hade vi alltid det, säkert tre skoningar per säsong med snösulor, så jag tänkte hur illa kan det bli. Snösulor fick det bli. För det enda roliga man kan ha med snö är ju ändå att galoppera i den. Och dessutom, lite vidskeplig är jag. Kan det finnas ett bättre sätt att slippa snö än att sätta snösulor på Darita och sen få gå och oroa mej för hovröta i leran tills nästa skoning?

Bilden är min ”gammelhäst” Darita i sin glans dagar. Om jag inte minns fel vann ”vi” en LA:1 med rätt bra %. Förresten så har en av mina hästkompisar skaffat släde, som hon till och med hann provköra i snön. Kanske läge att låna. Vidja är barfota, så hon kanske också kan dra.