Gissar att mina raggiga unghästar tycker att det är kallt och skönt. Men lite hårt i marken. Då är ridhuset toppen. Vijol har aldrig riktigt tänt på det där med att bara springa för springandets skull, men det gör Aquila. När hon kommer in i ridhuset så blir hon som en kanonkula. Man riktigt ser hur hon tar sats och springer det fortaste hon kan, igen och igen och igen.

Även Vidja blev rastad i ridhuset. Jag förstår egentligen inte varför jag gör det. Hon är världens snällaste att rida eller köra för vagn (nåja, för det mesta). Men sätt på henne en tömkörningsjord, och jag skulle ge bra mycket för att kunna läsa hennes tankar. När vi kommer in i ridhuset (det går ännu bättre ute …) så skrittar hon med spetsade öron och jag hinner bara tänka trav så kommer hennes karaktäristiska pip följt av den första galoppbockserien. Sen travade hon faktiskt, och den traven hade kunnat rendera en 9a. Det kommer hon inte inärheten av normalt. Första galoppvarven fick bli löst (ingen idé att ens försöka hålla henne). När jag fångade in henne startade hon med en äkta capriol, men sen styrde jag över en bom på sockerbitar, och det var väl det hon väntat på. Förutom att bakhovarna blev högsta punkt i flera av hoppen så gör hon det riktigt bra. Hon kanske drömmer om att bli hopphäst och så törs jag inte hoppa utan det får bli med tömkörning. Samtidigt som jag inte vill tömköra henne för mycket eftersom hon går voltige också. Oavsett vad hon tänker så tar hon i alla fall tömkörning som den allra roligaste lek hennes matte hittar på. För det är bara bus, det är jag helt säker på. På slutet, när hon är trött, är hon hur fin som helst och helt nöjd. (och nej, jag är inte jättepedagogisk och konsekvent, jag blir så full i skratt så det funkar inte)

Men glada och pigga är dom i kylan, för Darita fick samma jobb hon (fast inget hopp) och hon chockade mej med att bocka två gånger.