Tänkte berätta lite om hästarna för den som är intresserad. Visst ser man att Vijol o Vanilj är systrar? Om inte annat på öronen… Svårare att se på Aquila o Vanlij, som har samma pappa.
Annars är det så lerigt just nu så man vill inte ta några bilder. Nästan så minusgrader vore att föredra – o tycker jag det har det gått långt. Då kan det ju – hemska tanke – komma snö.
Just nu lite för mycket häst att hålla igång. Eller det är ju frivilligt. Men Darita tror jag är körd om hon inte hålls igång. O Vidja går voltige så då måste hon rimligen också motioneras lite mera. O Vijol vill jag ju … Så det blir tre hästar att rida/köra/göra nåt med. Så på helgerna blir det att passa på så alla får jobba. I veckorna hinner jag högst två om dan, o vissa dagar vill jag inte ta in dem för det blåser/regnar/ är allmänt vidrigt så även om jag har tillgång till ridhus känns det taskigt att tex sätta sadel på deras fina skyddande päls. Alla är mammutar. Darita mest klippt men än har jag inte behövt ha täcke på henne. Vidja o Vijol har ett ”lufthål” på halsen, senaste modet på östra Öland då en av mina vänner härmat mej … Tanken är att dom aldrig ska behöva ha täcken även om det blir riktig vinter, samtidigt som det betyder jättemycket när jag jobbar dom.
Idag tog jag fram vagnen. Tänkte att torrare än så här (det är alltså totalt genomblött överallt) blir det inte på länge. Bromsarna hade fastnat så Vidja fick börja, hon tar i. Det gick bra, hon blir så glad när vagnen kommer fram o inte sadeln … Vijol tog jag i ridhuset, fegade ur att köra henne ute, var ett bra tag sen sist. Tyvärr kärvade bromsarna mera på det underlaget, o Vijol gillar inte att ta i, men efter en stund kom hon ihåg. Hon kan. Bara jag som är feg. Om hon hade lite bättre kondis skulle vi snart kunna tävla. Sen red jag ut på Darita. Solen sken ju. O Aquila fick en långpromenad. Även om hon inte är prioriterad måste hon få göra nåt nån gång i veckan. Hon är nästan alltid först framme i hagen, hon vill mest av alla. O Vanilj fick komma in i stallet alldeles själv o få manen klippt igår.
Vanilj är speciell. Otroligt snäll. Men samtidigt bestämd. Är grindhålet farligt så rör hon sej inte ur fläcken. Men får jag henne väl med mej gör hon allt jag säger. När vi löshoppade Aquila senast tog vi henne också efteråt. Ja hon hoppade knappt, men hon sprang runt banan. Och hoppade över en bom straxt över marken. Som om hon aldrig hade gjort nåt annat. Eller det roligaste hon haft hittills i sitt liv? Hon stannar. Tills vidare.