Tycker lite synd om hästisarna som får gå i så mycket lera, men dom verkar inte lida av det. Mina hästar har aldrig så fina hovar/karleder som när dom står upp till hasorna i lera. Dom har en stor torr o fin ligghall eller egentligen två, det jag räknar som ligghall ( och som är godkänd för mycket mer än 5) och det jag räknar som halmförråd. O så har dom en långpromenad ner mot havet som inte är upptrampad utan där det faktiskt växer gräs, även om gräset är typ 1 mm eftersom dom betar av det efter hand. På bilden jag o Vanilj o mamma Vidja Grönkulla som fortfarande har moderkänslor för Vanilj (ibland).

Vanilj får mest gå och vara söt, men jag testar ändå regelbundet att ta ut henne själv o fixa lite med henne, och det brukar gå bra. Som alla sina kompisar vill hon gärna följa med och göra något, men som det föl hon ändå är så är hon också ganska nöjd när hon får komma tillbaka till tryggheten och kompisarna (o mamma). Jag tänker inte vänja av henne. Känns bra att hon får mjölk så behöver jag inte fodra så de andra blir alltför tjocka. För nackdelen med lösdrift är att jag lägger till en viss mängd hö, men jag kan inte styra hur mycket var o en äter. Helt klart äter Darita o Vidja mest. Sen får alla sin personliga tilläggsgiva (”hink”) med betfor o luzern, o Vidja o Aquila får lite starkare grejor också för extra protein. Vidja för att det förhoppningsvis ska räcka till Vanilj också o Aquila i en förhoppning att hon ska växa lite till…

Men Vanilj får nöja sej med mjölk. Än så länge. Avvand blir hon om inte förr när Vidja förhoppningsvis åker på betäckning till våren.